hurtankervi

Hej, Kristina här!

Ja kära läsare. Varken jag eller Sara har orkat skriva under denna period. Som ni säkert vet så har min pappa lämnat oss och saknaden är total. Trodde inte att jag skulle behöva uppleva detta på väldigt väldigt länge. Hälst inte alls naturligtvis. Det går inte i ord att förklara hur det känns och det är en blandning av chock och förtvivlan som avlöser varandra. Det enda man får tänka på, som är en klen tröst egentligen, är att han slappa att ha ont. Vi var med honom hela tiden så han inte skulle vara ensam. Värsta dagarna i mitt liv.

Det finns naturligtvis alltid vid sådana här tillfällen saker man ångrar. Jag är däremot väldigt glad att jag hann säga till honom det jag ville ha sagt och jag är övertygad om att han hörde det. Det jag kommer tänka på i framtiden är att uppskatta dem man älskar medan man kan och se till att alla vet om det. Lätt att man glömmer så man behöver i bland bli påmind.

Är så väldigt glad att jag har världens bästa man och svägerska och deras föräldrar. Både jag och mamma är så glada att ha er alla. Ni har varit helt fantastiska och vi är så tacksamma.

Skulle gärna vilja att ni alla tänker lite extra på cancerfonden så att vi någon gång kan få rätsida på denna förbaskade sjukdom som drabbar så många. All forskning behövs så att vi kan göra något åt detta problem i framtiden.

Pappa jag älskar dig och jag kommer aldrig att glömma dig. Mamma, du är inte ensam, jag är här och det kommer jag alltid att vara.

Ta hand om varandra sverige och glöm inte bort att säga vad ni känner för varann. Det är viktigt!!